Vi reste till Krakow en stad som ville klara sig själv.

Tågresan mellan Berlin och Krakow tar tio timmar, det gör mig inget alls. Jag tror vi är för senade, det är svårt att veta. När tåget rullade in i Polen slutar de bry sig att försöka ge informationen på dålig engelska. Polska låter farligt, låter som de skäller ut någon i högtalarna. Utanför mitt tågfönster ser jag en ny verklighet. Den ser inte ut som något jag sett förut.

Det ser ut som ljuset i tundlen har slocknat. Människor har glömt. Någonstans fanns inte ambitionen.
Tvätten hänger på tork mellan träden, på linor, kläder fladdrar de i vinden.
På tågstationen har tiden stannat.

Krakow är kvällsmörkt. Vi går fel och med en Polsk beskrivning på en dålig karta hittar vi till hostlet.
Hundra trappsteg. Två hårda sängar, i ett kallt rum, det är fuktigt som i london och menen vi tv glor för mycket.
Dagen efter hänger reget över oss, runt om oss.
Förstärker en kännsla av att luften inte räcker till, någon form av deprition, flera gator går vi bara tysta, judiska kvater, gammla getton, gammla staden, en uppputsad yta och något uppenbart där bakom.

Vi gillar krakow.
Man kan äta kaffe, kaka och te för mindre än 60 kr i solsken på the hot spot i staden. En svår stad att sätta ord på.
St maria basilikan är så vacker, färgande fönster färar min sinnesstämmning.

Konsentrationslägret finns det inga ord för. Det är fruktans värt verkligt, på trängade under-huden-krypande och så overkligt. Så förfärligt hemskt.
Man blir så uppfylld av rädsla, hat och något annat och jag blir så tyst, tyst.

Det regnar, leran sitter fast i skorna i dagar.
Tappar bort ett paraply, ett av alla dem.