Helgen fylldes av så många fina ögonblick.
Jag ska gömma var enda en av dem, någonstans i min hjärtkammare. Långt in, så att ingen någonsin någoing gång ska kunna förstöra dem.
När allt känns falskt och fel, när det man drömmer om känns orimligt, när himlen är för grå, eller bara en söndagmåndag.
Ska jag inte glömma hur hans puls låter när jag lägger mitt hjärta emot hans bröstkorg.
Det var en helg då jag hade kunnat nypa mig själv i armen 100 gr för att verkligheten kändes hela tiden som en dröm.
Hösten kändes som vår och inget kändes så omöjligt svårt.
Lite som en ekvation
Där slutsaten är så enkel
Han är det finaste jag mött.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar