Min vardag är en dröm.

Den bästa after worken, är att få ta på sig ett par skidor/snowboard, och åka. Det hela känns så overkligt, en dag, mitt liv. Ingen dröm utan så där frukstasvärt underbart verkligt.

Utanför vår lägenhet finns bergstopparna, jag har nästan vant mig vid dem. Ibland ryggar jag till och tänker, vilka svindlade höjder jag befinner mig på.

Mamma och pappa har åkt, efter en super fin vecka med dem lämnade de vår lägenhet till bredden fylld av godsaker. Det är vi evigt tacksamma för, jag säger bara filmjölk, länge leve!

Sofie sliter med sin snowboard, snart är hon lika cool som jag! Nu sitter hon och målar julkort.

I går åkte en engeslkpojke in i mig med sin snowboard. Han höll krampaktigt i mina ben, jag kunde inte sluta skratta, vi gled tills jag satte mig ner på rumpan med en duns. Han bad hundra gånger om ursekt, och jag skrattade bara.

Vi jobbar alltså på förmiddagen som städerskor, vi lär oss nya saker varje dag. Som hur man ska hålla ett glas, att rengörningsbensin kan lösa alla världens problem, och att om man inte vet vilken sida en gafel ska vara på jämte tallriken kommer det alldrig sluta bra här i livet.

Sedan åker vi lite skidor, efter det sitter vi i långkalsonger dricker kaffe och ser våra vänners liv, lagar mat, ser nyheterna som aldrig rickigt kan spräcka den fina bubbla vi lever i.

Ikväll kommer det hem 4 skidåkandepojkar hem till oss, vi ska bjuda på köttfärsås och spagetti i stora lass! Det hela blir förhoppningsvis väldigt trevligt och spännande.