Ciao!

Nu händer det.
En krampaktig kännsla rädsla och förviring, innan jag vårar släppa taget, om mitt rum, köksbord, mammas mat, fyra gator, hemstaden, vännerna, favoritkaffekoppen, favoritmorgonrocken, vardagen.

Känns så konstigt att på så många dagar, veckor, månader inte sova i sin säng, eller träffa de som betyr mest.

Men jag har alltid trott på att man ska hitta drömmarna innan man glömer den. Att jobba/bo i en skidort har jag nog drömt om så länge nu. Om man vill kan man, det måste vara så.

Det är ett äventyr, kan gå hur som hälst! Kanske är jag hemma snabbare än vad ni tror! ;)

"Det finns de som stannar och de som ger sig av, så har det alltid varit. Var och en får välja själv men han måste välja medan det är tid och aldrig någonsin ge efter"
- Sent i november, Mummindahlen.

Vi höres i stanton
Nu väntar världens längsta tåg resa ungefär.