Spegel, stuttsar tillbacka.
Jag minns svagt att jag brukar se något svårt i jämgrå vinterdagar. Jag vet att jag brukar börja prata om vår i Januri, jag brukar längta efter sol, blå himlar och fågelsång, brukar längta att all den där vinterångesten ska smälta bort. Hata de där månaderna, som man inte lever.
Kallt sovrumsgolv, det mörknar vid fem, i min hemstad händer det apsolut ingetting. Förra året var jag i London, och London är London. Men även i den pulserade staden drog vintervinden rakt igenom mig och allt var lite svårare.
Kanske är detta den första vinterhalv året jag inte alls känner så där. Bergen är så höga, himlen är nästan alltid så där blå, solen känns så nära, stjärnhimlarna så klara, snön så mjuk. Visst är det lika mörkt som en isbjörns rövhåla när vi vaknar, när vi kommer hem ifrån afterskin, men vad gör det för jag lever.
Detta halvåret är ingen motorvägskörning och evig längtan till maj. Jag frågar inte sofie vad vi ska göra fram till maj?
Vi lever i en såpbubbla och jag kan inte göra annat än att tycka om det.
I dag satt vi och drack kaffe och åt kanelbullar med grabbar grus och solen var så bländande, snön var mjuk och himlen så blå livet så fint. Jag hadde glömt mina solglasögon och skidglassögon var ett måste. Nu är snart jag en tvätt björn.
Alla vinterångestdepremerandevårtörstademänniskor borde alltid bo så här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar